MIXED TEXTS / BLANDADE TEXTER

VAD KAN VARA MER PRIVAT ÄN DÖENDET OCH SISTA TIDEN I LIVET?

Publicerad i Sydsvenskan den 19 januari 2014

http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/vad-kan-vara-mer-privat-an-doendet-och-sista-tiden-i-livet/

GEORG SUTTNER. MINNESORD

Publicerad i Sydsvenskan den 19 januari 2014

http://www.sydsvenskan.se/familj/minnesord/georg-suttner/

SAGAN OM DEN GYLLNE SPÅRVAGNEN I VETTLÖSA

Varje likhet mellan denna stad och någon existerande stad är helt tillfällig. Sagan har givetvis ingenting med verkligheten att skaffa!

Det var en gång en liten stad, Vettlösa, inte långt från Ankeborg och alldeles för liten för spårvagnar. Men de styrande i den lilla staden ville gärna tro att Vettlösa var lika stor och betydelsefull som Wien, Zürich och Melbourne. Där fanns det ju spårvagnar och där tyckte invånarna det var så bra att bo. Det var bara ett problem. När spårvagnsplanerna blev kända i Vettlösa, mobiliserades en stark opinion mot planerna. De ledande politikerna och tjänstemännen Knatte, Fnatte och Tjatte träffades och överlade om vad de skulle göra, eftersom det snart var val. De var bestörta över att planerna sågades i den lokala pressen av en skur av insändare, även av dem som de påstod skulle dra mest nytta av spårvagarna, tillskyndarna av en forskningsanläggning i den lilla stadens norra del.

“Vi måste få med oss alla partier på detta, och ta ett snabbt beslut utan att sprida för mycket fakta,” sade Knatte. “Och så lånar vi pengar till att anställa ett antal personer som får i uppgift att sprida propaganda för detta projekt”. “Hurra!” ropade Tjatte och fortsatte: “Min avdelning kommer att få en massa intressant jobb!” – “Men hur försvarar vi detta?”, frågade Fnatte. “Vi politiker skall inte gå ut och försvara projektet,” sade Knatte. “Det får du göra, Fnatte. Ligg lågt när det gäller att tala om trafikhinder, olycksrisker och annat som kan störa medborgarna i den lilla staden, liksom att vibrationer kan orsaka sättningar i marken och skador på hus. Sådant vill våra medborgare inte höra talas om! Detsamma gäller buller.”

“Framför allt gäller det att genast styra in diskussionen på detaljfrågor,” fortsatte Knatte, “t ex sträckningen av spårvägslinjen, var hållplatserna skall ligga, hur långt det skall vara mellan dem och till varje pris se till att förhindra en diskussion om själva huvudfrågan, om vi skall ha spårvägar eller något annat, t ex laddvägar, ledbussar eller andra former av ny teknik.” – “Lysande”, sade Fnatte, “jag skall se till att presentera en detaljplan för detta och inbjuda invånarna i vår lilla stad att komma med detaljsynpunkter, och säga att vi verkligen varmt välkomnar deras synpunkter på dessa frågor.” Det gäller att ge dem en illusion av att de kan vara med och påverka, tänkte Fnatte. Men det är ingen enkel uppgift, det insåg han. Jag måste ha hjälp av Tjatte på stadsbyggnadskontoret. Det är en skarp person som inte låter sig hejdas av att någon börjar prata om demokratiskt underskott och behovet av att lyssna på vad berörda människor anser.

“Vilken färg skall spårvagnarna ha? Och hur skall projektet finansieras?, sade Fnatte till Knatte nästa dag. “Det ordnar sig säkert”, sade Knatte. “Bekymra dig inte om det. Vi målar spårvagnarna med guldfärg så tror invånarna att staden blivit så rik att den kan sanera sina mögelskolor och och renovera sitt badhus.” Och så fortsatte han: “Men det du framför allt nu måste göra är att skapa en bild av att våra medborgare är positiva till detta projekt, och inte minst att de som är emot projektet är en samling kulturkonservativa bakåtsträvare och bråkmakare. Annars kan vi aldrig få regeringen och regionen att betala. Gör en enkätundersökning med lagom suddiga frågor!”

“Men om enkätundersökningen skall ge någon vägledning måste jag ju också ge de tillfrågade lite information om kostnader, trafikhinder, olycksrisker, träd som måste fällas, gator som måste spärras av och annat som kan påverka deras ställningstagande!”, sade Knatte, som gått ettbetygskursen i samhällsvetenskaplig metodik på universitetet och visste en del om hur enkätfrågor konstrueras. “Nej, för all del, gör inte det,” muttrade Knatte. “Fråga i stället bara om de spontant kan tänka sig spårvagnar i Vettlösa, utan att komma med en massa störande information som gör det svårt för dem att svara!”

Den snälle Fnatte gjorde som han blivit tillsagd. Men bortfallet blev så stort att inga slutsatser kunde dras av undersökningen. “Hur skall vi göra nu då”, frågade Fnatte. “Bry dig inte om det,” ropade Knatte och Tjatte i korus. “Det var fler som svarade att de spontant kunde tänka sig spårvagnar i vår stad än som var spårvägrare. Säg att majoriteten var för! Det är ju sant!” – “Ja,” mumlade Knatte knappt hörbart, “majoriteten i denna undersökning med dess löjeväckande frågor var för – det är sant. Men vad skulle folk tycka om de hade ordentlig information om kostnader, förutsättningar och konsekvenser, ställdes inför precisa frågor och hade de alternativ som modern teknologi kan erbjuda klara för sig?”. Det blir nog många blankröster i nästa val, men jag kan ju ha kvar mitt jobb i Vettlösa ändå, tänkte han belåtet.

SAGAN OM ELPRISERNA I DEN LILLA STADEN

Denna lilla saga har naturligtvis ingenting med verkligheten att skaffa, och all likhet med existerande platster och personer är en ren tillfällighet.

Det var en gång en liten man som hade en liten lägenhet i ett hus på en liten gata i den lilla staden Blund (där politikerna sover gott, särskilt så fort trafikkaoset framför järnvägsstationen skall diskuteras). Det hade också 15 andra personer, och de flesta hade större lägenheter än han. Varje år betalade han över 1000 kronor i nätavgifter till det stora el-bolaget i den lilla staden – liksom alla de andra lägenhetsinnehavarna i huset. Eftersom huset var byggt 1959 var investeringen i elnätet betald för länge sedan, och nätavgifterna från det lilla huset var en veritabel guldkalv för el-bolaget. Detsamma gällde nätavgifterna från alla andra hus på den lilla gatan, liksom alla nätavgifter från alla hus i den lilla staden.

Överskottet från det lokala el-bolagets verksamhet  kunde politikerna i Blund använda för att finansiera olika vansinnesprojekt, som till exempel att lägga miljoner på att planera att införa spårvägar i den lilla staden Blund som med sitt medeltida gatunät var särskilt olämplig för detta. Allt den lille mannen kunde göra var att i protest beställa sin el från ett annat bolag, men det hjälpte ju inte mycket eftersom det lokala elbolaget hade monopol på nätavgifterna. I en tid då allt skulle utsättas för konkurrens kunde elbolagen bestämma sina nätavgifter själva. Konkurrensverket sysslade med andra och viktigare saker, det kan man gott förstå.

Vad den lille mannen inte kunde förstå var hur det kunde bli så här. Elpriserna skulle avregleras och utsättas för konkurrens, och mer konkurrens skulle leda till lägre priser. I stället blev det tvärtom. Priserna blev högre. Elpriserna differentierades i olika zoner. Hade det långa landet som mannen bodde i indelats i zoner på ett annat sätt så att exempelvis huvudstaden Tjockholmsområdet blev en zon utan eget  kraftverk genom att gränsen dragits norr om Torskarshamn och söder om Porsmark hade differentierade priser aldrig genomförts. Det hade tant Modenberg sett till. Hon var nämligen partikamrat med statsministern i det lilla landet och bodde själv i Tjockholm, liksom en annan minister som felaktigt trodde att EU krävt dessa zoner.

Allt detta förstod den lille mannen utmärkt väl, när han tänkte en gång till. Vad han dock inte förstod var varför ingen ville finansiera en bok om detta politiska fiasko så vanliga människor, även de som bodde i det lilla huset på den lilla gatan i den lilla staden, kunde förstå hur detta gått till – och varför ingen gjorde något för att ändra på saken.

DÖD KAN GE LIV

http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/dod-kan-ge-liv/

Publicerad i Sydsvenskan den 22 juli 2011

HOPPLOCK OCH HOP-PLOCK – ORDBRÅK OCH MORDSTÄV

Att låta associationerna hoppa från ett område till ett annat kan ibland vara lockande. Här  följer ett hopplock av odbråk och mordstäv som förhoppningsvis kan vara hopp-lockande.

Livet är en ström – elektrifierad Calderón

Bättre gny än illa häkta – jäktad åklagare

Slutet rått, allting rätt – råskinnets lag

Slutet vått, allting vått – seglarens död

Lika föl leker häst – equus equality

Man kan inte stiga ner i samma blod två gånger – sårad Herakleitos

Friskt sågat, hälften brunnit – sa snickaren till pyromanen

Idag glöd, i morgon nöd – pyromanens död

Vad som göms i hö, kommer fram när vi skall dö – jordbrukspolitik

Där fölet går in, går stoet ut – stallvisdom

När ölet går in, går svetten ut – pubvisdom

Borta bra men hemma fest – vardagsvisdom

Den som spår han får – siarvisdom

Öst är öst men häst är bäst – hippologvisdom

Ingen lök utan eld – surrealism på köksbordet

Stänk först och baka sedan – realistiska köksord

Man får ta skeden dit man kommer – pilgrimsord

Ur: Skånska akademiens Årsbok, Skånska hopp och övertramp, Malmö: Corona 2002, sidan 161

TEXTER OM ELLER TILLÄGNADE GÖRAN HERMERÉN

Intervju

Per Lindström: Möte med Göran Hermerén

Finis, nr 11, Sept 2018.

Vänbok

Målande moral. Red. Nils-Eric Sahlin, Inez de Beaufort. Lund: Avdelningen för medicinsk etik. Media Tryck, sept 2018.

Dilemman inom medicinsk etik.  Text: Kjell Asplund och PC Jersild. Sans 4, 2018. Förkortad version av ett kapitel i vänboken ovan, sid 46:53.

MÅLARPERIODEN I GREZ-SUR-LOING

Grez-sur–Loing ligger cirka 7 mil söder om Paris. Här i hotel Chevillon och ett hus som numera är sammanbyggt med detta  bodde och arbetade inte bara Karin och Carl Larsson och August  Strindberg utan också många skandinaviska, brittiska och amerikanska målare och författare på sin tid. Julia Beck, Robert Louis Stevensson, Skagenmålare har sina namn på dörrarna till rummen i huset.

Grez är en liten stad vars central delar lätt utforskas till fots. Närmaste större stad är Fontainebleau med sina stora skogsområden och sitt magnifika slott, från vars trappa Napoleon tog farväl av det franska folket innan han deporterades.Det finns många välhållna hus med karaktär i Grez, liksom en borgruin från 1127 och en gammal kyrka. En gata i Grez är uppkallad efter Carl Larsson, en annan efter en japansk målare. Det finns skyltar på flera hus i Grez som visar var amerikanska, brittiska och irländska målare och kulturpersonligheter bott.

Jag fick 2017 ett stipendium av Konstnärsklubben/Sjögrenska fonden   för att vistas en månad, under maj 2018, i Grez. Bostad och ateljé ingick i stipendiet. Lägenheten var inrymd i Hotel Chevillon. Det är inte ett vanligt hotell med reception utan gästbostäder för forskare, konstnärer, författare och musiker. Här fanns stipendiater från olika länder, flera från Finland.

Det övergripande intrycket av platsen, både staden och hotellet, är stillhet och frid. Det händer inte mycket bortsett från måltiderna i den här klosterliknande miljön. Efter frukost i den rymliga lägenheten går man över till ateljén och tillbringar resten av dagen där med avbrott för mat och kaffe – och handlande. Bageriet på ungefär 20 meters avstånd från Hotel Chevillon är en tillgång för staden.  Här är det kö långt ut på gatan, särskilt på morgnarna när nybakade baguetter skulle inhandlas. Urvalet är stort. Det finns många sorters baguetter och andra bröd – liksom naturligtvis vackert dekorerade bakelser av olika slag – att välja mellan!

Hotel Chevillon har en inte bara en lång och intressant historia ur konst- och kulturhistorisk synvinkel.  Det är också en fin miljö med skyddad innergård, där ateljéerna ligger. Det finns svalbon uppe vid fönsterna och vackra räcken. Den ljusa inredningen har en tydligt skandinavisk karaktär. Det är lätt att fascineras av taken på husen här. Tegelpannorna på taken är mindre än hemma, platta, och skiftar i olika ockrabetonade jordfärger, med lite inslag av roströda toner.

Stilla flyter floden Loing genom Grez och mynnar ut i Seine. Hotellet har egen strandtomt, där man soliga dagar kan sitta vid floden, svalka sig med ett dopp, måla eller teckna, ta en kopp kaffe eller pigga upp sig med ett glas vin eller en Campari. Här ger de högsta kastanjer jag någonsin sett skugga och svalka under varma dagar. På kvällarna efter arbetsdagen finns rika tillfällen att diskutera tendenser och trender i konstlivet med andra stipendiater.

Stipendiater som kommer hit har alla möjligheter att gå in i sig själv och söka en nystart i sitt arbete. Man gör målningar man aldrig planerat eller tänkt att man skulle göra. Ateljén var den den bästa jag haft, med fint norrljus, stor och rymlig – med plats för två, något som min sambo sedan decennier akvarellmålaren Agneta Ljungberg uppskattade. Här fanns staffli och vask, och föreståndaren var mycket hjälpsam om några praktiska problem uppstod.

Efter en jobbig bilresa, speciellt i den förfärliga trafiken runt Paris, extra besvärlig på grund av just då pågående tågstrejk, var det en lättnad att homma till hotel Chevillon. Jag landade i Grez genom att teckna av sådant jag såg i närmiljön, särskilt den ofta avbildade månghundraåriga bron över floden. Bron med dess intrikata perspektiv och oregelbundenheter var en utmaning för både hand, öga och hjärna.

Jag började arbetet arbetet i ateljén med att utgå från några teckningar och ett linoleumsnitt jag gjort för  femtio år sedan. Det var ett sätt att fortsätta resan tillbaka i tiden och samtidigt söka en ny start. Teckning – liksom linoleumsnitt – är ett annat medium än måleri, så det blir ett annat verk, ingen översättning, vilket också bilderna visar.

Den första målningen jag gjorde under perioden i Grez-sur-Loing var Uppvaktningen. Den kan kanske upplevas ha lite Keith Haring karaktär. Men förlagan, linoleumsnittet, gjordes för mer än femtio år sedan när Keith var nyfödd (eller till och med innan han var född). Den har heller inte hans färger.

Bild föder bild. Det blev jag påmind om här, när jag ser att vissa former i tidigare målningar återkommer i senare. De kommer då i ett nytt sammanhang och får därmed ny betydelse. Ett exempel från Uppvaktningen: man kan också – utöver de två dansande figurerna – ana ett ansikte i bilden, där delar av de dansande figurerna kan ses som konturerna av en näsform. Denna återkommer i Profilen som kan påminna om profiler som stått i rampljuset nyligen, kulturprofiler av olika slag.

Element från den dansande figuren i Uppvaktningenåterkommer också i Balanskonstnären. På motsvarande sätt återkommer en båtform, med däck och skorsten i Ubåt dekonstrueradi målningen Midskepps. Flera former i Myrornas krigåterkommer i Måltavlan.Den uppmärksamme betraktaren kan säkert hitta fler exempel på sådan vandring av former, ibland lätt transformerade.

Men målningarna är inte bara lek med former.Dekonstruerad ubåtkan ses som en allusion på det Europa som riskerar att falla sönder på grund av interna motsättningar, populism och spirande nationalism som understöds av destabiliserande attacker utifrån. Myrornas krigkan också ses som en allusion på det handelskrig som USA och Kina håller på att börja, och där också Europa blir inblandat. Färgklanger, rytm och rörelse är viktiga i alla dessa målningar.

I Midskepps återkommer en form frånDekonstruerad ubåt, men den kan också ses som en kommentar till den pågående debatten om bebyggelse på åkerjorden eller förtätning av centrum…Man kan också ana två liggande ansikten i bilden med gemensamma läppar. Handlar det om integration på olika plan? Kan bilden tolkas på fler sätt? Det överlämnar jag åt läsaren att spekulera över.

En målning som överraskade mig själv var Offret. Något liknande kan jag inte påminna mig att jag gjort tidigare. Både färgskalan och bildens tydliga allusion på korset, det grekiska, är påtagliga och nya för mig. Färgskalan är dov, dämpad och sammanhållen – med undantag för mittpartiet. Man kan förnimma ett hot. Hotet kan vara klimathotet. Ska klimathotet kunna avvärjas, måste vi vara beredda att offra något. Men vad? En Vanitas-problematik kan anas i förlängningen.  En mer långsökt tolkning kan vara att låta de blå- och blygrå ytorna  associera till ett rum i en ubåts inre, och det röda till blod eller eld. Då kan bilden påminna om Kim Walls hemska sista tid och död i en ubåt.

Offret kan naturligtvis också ses som en påminnelse om offret på korset, och det meningsfulla eller meningslösa i detta. Det är svårt att översätta i ord vad denna flertydiga bild kan förmedla; den är en stafettpinne överlämnad till betraktaren, som kan välja att springa vidare med den i flera riktningar.

Attack i vargtimmen, formellt besläktad med Offret, och målad efter denna, kan också ses som en allusion de tyska vargflockarna, Nazitysklands fruktade ubåtar,som under andra världskriget spred skräck på Atlanten genom sina torpedattacker mot fartyg som transporterade mat och vapen till Storbritannien.

Till sist: vad stannar i minnet? Vistelsen i Hotel Chevillon är en unik upplevelse, som jag är mycket tacksam för. Och jag håller fortfarande kontakten med de andra svenska stipendiater vi träffade där, de fina målarna Janne Svensson och Eva Ström Svensson från Lundsbrunn.